Låsta inlägg

Idag är jag bara ledsen.....

Ja det är jag det.. Jag är 27år och har flyttat hem till mor och far för jag har inte något jobb så egen lgh är det inte på tal om....

Jag vet inte vart jag ska börja någonstans utan jag kommer bara att skriva av mig idag så jag får ut det som finns i mig...Och jag tvingar ingen att läsa!! Det jag skriver är det jag känner just nu och om en vecka eller mer så kanske det är annorlunda.. vad vet jag men detta är hur jag känner nu...

Min blogg skulle handla om mig, mitt liv, min man/familj och önskan och hoppet om att få bilda familj nu har allt raserat..

Under en tid har det varit tufft mellan mig och min man, jag har märkt att något har ändrats men han har hela tiden sagt att det inte är så och vi hade för en 2 månader sen ett jättegräl om en bagatell sak som städning. och efter den bomben har det bara gått utför.... Jag har hela tiden velat prata och reda ut allt medans Jonas inte har velat utan det har blivit att jag tjatar och tjatar om saker och ting för jag kände ju på mig att det var något...men fick aldrig något svar.. För lite mer än en vecka sen så bestämde vi att vi tar en timeout på en vecka för att se hur läget är, Jonas ville inte ha någon kontakt på 2 dar utan vara fred eftersom han inte visste vad han kände för mig. Det var tufft att gå från att bo tillsammans i snart 5 år till att bo hemma hos mor och far igen... Jag packade ihop de kläder jag såg genom tårarna och fyllde väskan.. jag bröt ihop.. vad skulle jag packa? vad behövde jag? Jag hade sagt att jag ville att Jonas var med så han var hemma när jag packade... men jag såg att han tyckte det var fruktansvärt jobbigt så jag sa att han fick åka.. och då bröt jag ännu mer.. och att i det läget få höra att du får ju  komma tillbaka och hämta mer om det skulle ta slut var inte precis det man ville höra... När Jonas väl hade gått så rasade allt.. jag bara satt på golvet och tankar bara for i huvudet på en.. vad är det som hänt egentligen?? har jag gjort nått fel??
 Att inte ha någon kontakt på 2 dar var jobbigt att inte kunna se/höra/känna hur han mår, lukar m.m. det var jobbigt kan inte säga att det var mindre jobbigt att få korta sms heller..  Jag hade ju massa frågor som jag ställt till han som jag ville ha svar på... En träff på torsdagen var bestämd.. jag ville bara att vi skulle ses och kolla av läget lite och bara prata lite allmänt om han inte hade bestämt sig... vilket jag innerst inne hade hoppats på att han skulle ha gjort men jag ville inte pressa han... Var nervös kvällen innan men dagen D så var jag inte det.. jag kände ett lugn... På nått sätt visste jag ändå åt vilket håll det lutade åt men man vill ju inte acceptera det innan man hör det...
På dagen D så satt vi och pratade lite allmänt sen ville han att jag skulle berätta hur jag kände och ville... jag känner samma som jag gjort under alla år tillsammans.. och jag ville självklart flytta hem till vårat hem och att vi pratade ut och gav varandra tiden för oss själva ändå... Och vad kände han då... Jo det som jag haft på känn hela tiden men inte velat ta till mig.. Just nu fanns det bara vänskapskänslor... Jag blev så ledsen över att höra det men jag hade bestämt mig innan att jag inte skulle bryta ihop utan vara stark och prata ut m.m. Visst kom tårarna men jag bröt inte ihop.. Varför jag inte bröt ihop är nog för att jag har idag nästan 3 dagar efteråt börjat fatta lite vad som hänt...
Vi har inte skiljt oss eller ska inte det heller inte än iallafall.. Men vi har flyttat isär... Och jag kan meddela att det är tufft att vara 27 år och bo hemma igen.. Jag vet inte vad man säger om oss.. vi är väl inte pojk/flickvän.. Man kan säga att vi är vänner som är gifta utan den romantiska delen.... vi är särbor utan romantik...
Detta är den tuffaste perioden i mitt liv.. jag försöker vara stark utåt medans jag rasar inåt...
Jag vill absolut inte förlora Jonas som vän men det är samtidigt svårt att se han och veta att man inte får kyssa hans perfekta läppar eller krama om han och smeka han m.m. Det är jättejobbigt...
I 2 månader har jag försökt att få känna närhet utan att ha fått det och att nu veta att de aldrig kanske sker... Det är fruktansvärt jobbigt i alla fall just nu...
Men hoppet är ju inte ute än.. Jonas vill inte känna som han känner och det giver mig hopp även om ajg försöker att inte hoppas för mkt... Jag hoppas att sommaren ifrån varandra ska ge han känslorna tillbaka...

Men som allt annat så går tankarna i perioder...
Ja menar jag har hittat den fantastiska mannen i mitt liv som har gjort mig, glad och fått mig att känna trygghet... Han har varit min 1:a hela livet.. Har inte haft ett förhållande innan jag träffade han, inte haft sex med någon heller, inte förlovat eller gift mig heller... Han är mannnen med det stora M:et den jag har sökt efter hela livet... Och nu kanske allt försvinner...

Just nu känner jag bara en massa rädsla över allt som hänt och händer..
Jag ska jobba i sommar han kommer åka på semester själv och sen jobbar han åxå, tänk om han träffar någon som får han att känna mer än vad han känt för mig?
Tänk om de skaffar barn fort? Ja menar det är ju meningen att det är Jonas och jag som ska ha barn ihop vi har ju ändå försökt så länge och börjat utredning och allt och nu ska man bara släppa det??
Tanken att jag ska gå igenom denna tuffa tid med en annan att skaffa barn och jag kan vara fel eller liknande, kommer jag att orka??
Jag vill ju inget mer än bilda familj och jag hade hittat mannen som ville likadant...
Det är ju ingen som vill ha mig? tjocka feta Madde som kanske inte kan få barn..
Tanken av att ha sex med en annan person skrämmer mig? tänk om han inte tycker ja är tillräcklig bra m.m.

Min största rädlsa just nu är att jag kommer att gå och hoppas för mkt på att han hittar tillbaka till känslan han en gång hade för mig och att jag står där som ett fån ensam och rädd...

Jag vill vara den starka personen, och jag försöker vara det.  Jag försöker acceptera sanningen men det är inte lätt... känns som allt har hänt så fort... Från att vara nykära och förälskade och vilja ses och ta på varandra till att jag vill ses och ta lite på varandra och inte Jonas till nu att det är slut?? eller är det inte slut?? eller är det slut?? jag vet faktiskt inte just nu vad man säger..

Vi har sagt upp lägenheten och Jonas kommer att bo kvar där för att sedan flytta till Nässjö dels för att vara nämre till jobbet och vännerna finns där.. då kommer nästa rädsla.. Kommer han att komma ihåg mig?? eller kommer jag försvinna in i bakgrunden som ett minne?? vi kommer ju bo på olika orter... och inte ses...

Jag vill ju inte förlora han som vän heller men det är svårt att se han.. Tankar som kommer varje gång.. Varför gick jag in med hela mig i detta hade jag behållt min mur så hade jag varit stark och klarat mig själv.. Den mur jag hade innan jag träffade Jonas tog många år att bygga upp och jag var relativt säker på mig själv ich hade en egen trygghet men det finns inte längre.. jag rev muren för mkt känner jag.. nu är jag som en öppen bok och alla kan se den svaga Madde som inte klarar sig själv.. och det är fruktansvärt jobbigt att känna sig så ensam som jag känner mig nu.. jag har inte någon.. Alla har väl vänner?? nä inte jag, jag har haft Jonas han är min bästa vän och kommer alltid att vara... men någon utöver han har jag inte iallafall inte här hos mig.. Jag skulle vilja ha en vän som ställer upp i vått och torrt som man kan ringa till dygnet runt.. en som kan se när man mår skit och bara ge en kram.. Jag skulle göra mkt för att få känna en kram och bara gråta ut allt och prata ut så man kan börja arbeta på att få en stabil grund till muren.. jag kommer att bygga upp den men den kommer inte vara som den andra.. jag kommer ha en stabilgrund som inte kan rivas så jag alltid har något som fångar upp mig när jag faller.. för just nu har jag inget nät utan jag bara faller och faller och väntar bara på dunsen...


Jag vill inget mer än att han får tid för sig själv och att känslan av saknaden till sin fru kommer och att inte känslan av saknaden till en vän kommer... Hade jag vetat att han skulle komma tillbaka till mig så skulle jag kunna ge upp kontakten helt  men nu vet ju ingen hur det blir.. Ibland finns känslan att vi fixar det.. vi kommer att vara så starka efter detta men sen kommer tanken att nä det är lika bra att ge upp han har inte mer än vänskapskänslor och så kommer det att vara... Jag vill ju inte att vi ska umgås som vänner heller för då kanske det inte blir mer.. men samtidigt så vil jag umgås med han som vän för han är ju min vän och kommer alltid at vara...

Jag vet att mina känslor kanske ändra ju mer tiden går men just nu känns det inte så... Allting är så nytt åxå så det är svårt att förstå allt som skett och kommer att ske..

Nu ska vi börja re i alla våra saker och sortera (bara det känns som man ger upp) att det är mitt och det är ditt.. det kan du få om du ville eller vice versa..

Just nu ser jag mig själv som ett misslyckande.. 27 år ett förhållande som knakar ordentligt.. vill det sig illa så är man 27 år med en skilsmässa bakom sig.. och jag har aldrig sett mig som det.. Detta skulle ju vara för evigt!! Det är väl det man lovar när man gifter sig??

Jag har verkligen plågat mig själv under denna tiden tittat på bilder och läst texter om hur det en gång var.. Vad är det som ändrats?? hade man kunnat göra nått åt det?? Att läsa breven vi skrev när vi började träffas och alla lyckliga bilder... har många gånger tänkt var han verkligen lycklig då?? när började känslan komma att det var mer vänskap?? har alla andra sett men inte jag??

Frågorna är många och vissa svar finns inte...

Jag har bestämt mig för att börja blogga lite mer nu.. känner att jag behöver skriva av mig...

Vi har inte gått ut till alla att vi bor isär men är fortfarande gifta (vad är vi för något).. Vi kommer ex inte lägga ut på facebook eller någon annan sida att jag flyttat hem utan folk som vill veta får fråga.. vi kommer inte ändra förhållandet heller utan det kommer stå att vi är gifta tills det är bestämt helt...

Det är jobbigt att prata med Jonas ibland och få den känslan att jag får göra vad jag vill utan att behöva fråga om det är ok... Det får mig att känna kyla på nått sätt.. men det är bara ibland... Igår var han och hans vän Simon så snälla att jag fick komma och grilla med dem och vara en i gänget typ.. det var skönt på ett sätt men samtidigt jobbigt att veta att man inte bor där längre..  Fast jag hade det verkligen super trevligt och de jobbiga tankarna kom ju inte förrens man ska sova.. och igår drack jag så då får jag inte ta mina sömntabletter som jag hade behövt igår.. för det blev inte mer än 30 min sömn åt gången tills jag till slut kunde gå upp utan att jag väckte någon... Men jag är bara så glad att jag inte blir lämnad utanför utan att vi kan umgås som vänner och jag får vara med i "gänget"... Så tusen tack till Simon och min man eller ska jag säga Jonas... Jag försöker tänka lite innan jag pratar nu för att inte säga älskling eller puss puss m.m... men det är inte lätt och det kommer slinka ut ibland..

Just nu är jag glad över att inte ha något jobb och slippa skitsnacket som kommer gå på Jonas jobb bara för att en till har "timeout"... Fan vad jag hatar folk som bara vill förstöra.. visst man tar inte åt sig till slut men är det inte bättre att stötta istället?? Jag blir så arg på sånt.. Det är ju redan tufft som det är för alla inblandade partner varför ska man spä på mer då?? Även om man säger att det inte är sant det som går osv och att man slutat lyssna så finns ändå det undermedvetna som lyssnar.. så det finns alltid i bakhuvudet vare dig man vill eller inte... så på så sätt är jag glad att inte har något jobb..

Och jag längtar verkligen tills jag får komma igång och sommarjobba så jag får något att sysselsätta mig med.. få lite andra tankar... En resa till USA är i planerna i höst.. Jag hoppas verkligen den blir av...

Nu är jag lite tömd men det finns mkt kvar men jag orkar inte ta allt på en gång... Det har varit mkt nu..

En sak som är säker det kommer bli den tuffaste sommaren och perioden i mitt liv.. Att se alla nykära, bröllop, barn m.m... men jag kommer bli stark efter att alla tankar om att jag är äcklig, tjock fet och ful och undran över vem som skulle vlilja ha mig.. så kommer jag bli stark.. men just nu känner jag att jag måste få vara nere i botten ordentligt för att kunna arbeta mig uppåt på stegen.....

Det sämsta med att ha en bröllopsdag i sommar.. men vem vet vi kanske kan hitta på något som vänner i alla fall eller så jobbar man...

AVSLUTAR MED MIN OCH JONAS LÅT:
som ett litet tecken på att jag har inte gett upp på oss än utan jag kommer att kämpa så länge jag orkar och vi har chans...



Denna låt har gått på repeat under hela inlägget....

Tusen TACK till alla som stöttat mig och även Jonas!!!